I won't cling to what I had in the past but life is a slippery slope and regret is the steepest hill.
Ibland gråter jag. Oftast utan någon direkt anledning.
Oftast i duschen där ingen ser eller hör mig,
och där de salta tårarna flyter ihop med det rinnande vattnet.
Hur bra min dag än varit så har jag ett litet, ständigt blödande hål i mitt hjärta.
Ibland växer hålet. Jag låter det göra det. Det rensar mig, rengör mig.
Känslan av att inte behövas rinner i strida strömmar längs mina kinder.
Att inte ha något som behöver mig lika mycket som jag behöver den längre.
Att inte ha något som skänker mig lika mycket trygghet som jag skänker den längre.
Jag var ute och sprang idag. Jag kände en doft jag inte känt på snart ett år.
Minnena av dig anföll mig, jagade mig.
Jag sprang fortare och fortare trots att benen inte alls bar mig. Jag ville fly. Jag borde inte fly.
Jag behöver dig.
Hur har jag klarat alla dagar vetandes att du inte väntar på mig längre?
Jag behöver dig.
Lyckligast är jag i hans närvaro. Helst i hans armar.
Hans leende skänker lugn.
Men ovissheten är enorm. Jag kan inte lita på något längre.
Hur kan jag vara säker på att han behöver mig,
lika mycket som jag behöver honom?
Och om jag blir så lyckligt lottad att så är fallet,
hur kan jag då vara säker på att det kommer förbli?
Jag drömmer ofta att jag blir förföljd och slaktad av de jag älskar.
Ändå älskar drömjaget dem lika mycket för det. Jag är svag på det sättet.
Jag fryser ofta fast, mellan medvetande och sömn.
Dras nedåt i en spiral medan ansikten virvlar förbi. Både ditt och hans.
Jag kan inte andas.
Ändå är det då jag är lycklig.
Det är då jag är vaken.
Det må låta konstigt,
men det är mitt omedvetna som håller mig medveten,
och mina drömmar som håller mig vid liv.
"Slipping steadily into madness,
now that's the only place to be free",
är ord jag alltid vill bära med mig.
För det är mina drömmar som håller mig vaken.
Oftast i duschen där ingen ser eller hör mig,
och där de salta tårarna flyter ihop med det rinnande vattnet.
Hur bra min dag än varit så har jag ett litet, ständigt blödande hål i mitt hjärta.
Ibland växer hålet. Jag låter det göra det. Det rensar mig, rengör mig.
Känslan av att inte behövas rinner i strida strömmar längs mina kinder.
Att inte ha något som behöver mig lika mycket som jag behöver den längre.
Att inte ha något som skänker mig lika mycket trygghet som jag skänker den längre.
Jag var ute och sprang idag. Jag kände en doft jag inte känt på snart ett år.
Minnena av dig anföll mig, jagade mig.
Jag sprang fortare och fortare trots att benen inte alls bar mig. Jag ville fly. Jag borde inte fly.
Jag behöver dig.
Hur har jag klarat alla dagar vetandes att du inte väntar på mig längre?
Jag behöver dig.
Lyckligast är jag i hans närvaro. Helst i hans armar.
Hans leende skänker lugn.
Men ovissheten är enorm. Jag kan inte lita på något längre.
Hur kan jag vara säker på att han behöver mig,
lika mycket som jag behöver honom?
Och om jag blir så lyckligt lottad att så är fallet,
hur kan jag då vara säker på att det kommer förbli?
Jag drömmer ofta att jag blir förföljd och slaktad av de jag älskar.
Ändå älskar drömjaget dem lika mycket för det. Jag är svag på det sättet.
Jag fryser ofta fast, mellan medvetande och sömn.
Dras nedåt i en spiral medan ansikten virvlar förbi. Både ditt och hans.
Jag kan inte andas.
Ändå är det då jag är lycklig.
Det är då jag är vaken.
Det må låta konstigt,
men det är mitt omedvetna som håller mig medveten,
och mina drömmar som håller mig vid liv.
"Slipping steadily into madness,
now that's the only place to be free",
är ord jag alltid vill bära med mig.
För det är mina drömmar som håller mig vaken.
Kommentarer
Postat av: Maria
Åh vad fint <3
Postat av: Jasmine Blumenfeld
Måste erkänna att texten gjorde en lite tårögd. Man kände lite igen sig.
Så himla ledsam men ändå fint. Otroligt fint!
Trackback
